Jag har det bra, bor i en trygg familj, jag har inte dåligt med pengar och jag är frisk som en nötkärna. Men ändå så har jag denna återkommande känsla av att det är synd om mig. Jag är inte ensam om denna känsla, der finns folk som har det så mycke sämre men ändå lider jag över mina små problem. Varför undrar jag när svaren ändå är så självklara. Jag har en fantastisk flickvän, men jag kan inte visa hur mycket jag älskar henne för jag är så fast i mig själv. Jag är frisk och har all tid i världen, mem jag spenderar den på att sitta vid datorn. Jag har alla dessa vänner, mem på något hörn så uppskattar jag dem inte lika mycket som jag skulle vilja. Vad fan är felet egentligen? Alla kvällar som denna då man bara ligger och tänker på hur man ska göra allting bättre den kommande dagen men sen händer inget. Är denna ruttna cirkel av idioti allt livet har att erbjuda? Det hoppas jag då verkligen inte för jag tror inte jag skulle klara 70 år av det.

//En ung mans tankar